onsdag 19 augusti 2009

Sola Scientia - Del II

Den danske teologen Niels Christian Hvidt har skrivit boken Mirakler - möten mellan himmel och jord, som handlar om oförklarliga fenomen inom de Katolska och Ortodoxa kyrkorna.
Där beskrivs bl.a. ikoner och statyer som gråter olja eller blod, nattvardsbröd som förvandlas till människokött, ljusmiraklet i Gravkyrkan i Jerusalem och mirakulösa helanden. Dessutom beskrivs de vetenskapliga undersökningar som gjorts kring samtliga mirakel.
I kapitel 15: Miraklets empiriska bevis intervjuar Hvidt Monsignore Michele di Ruberto, som är ”ansvarig för undersökningen av mirakler”. Di Ruberto menar att tro och vetenskap behöver varandra:

”Studiet av miraklerna hjälper vetenskapen att ta steget över gränsen för vad den hittills har känt till. Tron är inte vetenskapens fängelse. De problem som vi idag stöter på från vetenskapligt håll, de har sin grund i fördomar som härrör från den positivistiska uppfattningen att den naturvetenskapliga metoden är den enda rätta för att skaffa sig kunskap. Ända sedan Galileis och Newtons dagar har man menat att naturlagarna var oföränderliga. Men efter 1900-talets tre naturvetenskapliga revolutioner, dvs kvantteorin (Max Planck och Niels Bohr), relativitetsteorin (Albert Einstein) och obestämdhetsrelationen tillsammans med kvantmekaniken (Werner Heisenberg), gäller lagarna bara för en begränsad sektor av den kända delen av naturen. De främsta vetenskapsmännen idag talar därför inte längre om lagar, utan om teorier.
Einstein ger sin syn på vetenskaplig kunskap. Han säger att vetenskapsmännen studerar universum som ett fickur. Man kan inte öppna det och se efter hur det är ihopskruvat, utan man måste komma fram till en teori om vad som finns i det och hur det fungerar genom att observera vad det gör. Om klockan plötsligt ger ifrån sig ett tickande som man inte var beredd på, kan man bli tvungen att ompröva sin teori om hur det fungerar. På samma sätt kan miraklerna bidra till att ge vetenskapen nya teorier om de stora sammanhangen i universum, snarare än att motsäga dem. De kan bli det kraftiga ’tickande’ som pekar på det ’mera mellan himmel och jord’ som vetenskapen ibland missar. Min erfarenhet av att i många år ha sett det fruktbara samarbetet mellan våra läkare och konsulter är att vetenskapen och tron aldrig är motsatta storheter”.


Denna katolska inställning kan jämföras med ateistiska scientisters eviga kraxande om ”Sola Scientia”, vetenskapen allena. De upphöjer vetenskapsmän som i tidigare sekler straffats av kyrkan till helgon och martyrer. Och störst av dem alla är Galileo.

Galileo Galilei hävdade dock att vetenskapen inte alls motsade Guds existens, utan i stället bekräftade den. Han skrev t.ex. att när han tittade genom teleskopet på planeterna som kretsade i sina banor, ”kunde han höra Guds röst i sfärernas musik”.
Galileo menade att naturvetenskap och religion inte var fiender, utan tvärtom bundsförvanter eller ”två olika språk som berättar samma historia, en historia om symmetri och balans: om himmel och helvete, dag och natt, varmt och kallt, Gud och Satan. Både naturvetenskapen och religionen fröjdas åt Guds symmetri, den eviga kampen mellan gott och ont”.

Idag har alltså Katolska Kyrkan samma inställning, medan de ”förnuftiga” ateisterna är allergiska mot allt som har med religion att göra…

Sola Scientia - Del I

I början av förra seklet växte en ny teori om universum fram. En teori som skulle påverka vår syn på slumpen för alltid. Kvantmekaniken utmanade plötsligt Isaac Newtons mer än tvåhundra år gamla principer där en rullande kula följde samma väg var gång man rullade den – förutsatt att rullandet utfördes på exakt samma sätt varje gång. Världen var enkel. Visste man bara förutsättningarna vid en viss tidpunkt gick det att förutsäga framtiden.
Men så inträffade något. Plötsligt var ingenting säkert. Djupt nere på atomnivå bytte kulorna skepnad till ett moln av sannolikheter. Den ena kulrullningen var inte den andra lik. Framtiden delade sig i tusentals möjligheter. Det säkra blev det sannolika.
Kvantmekanikens inneboende slumpmässighet blev slutet på Einsteins dröm ”om att universum i sin helhet kunde innefattas av människans föreställningsförmåga”, skriver Raymond Snijders i sin bok Einsteins världsbild.
De enkla svaren blev komplicerade och den nya fysiken gjorde i ett slag världen obegriplig för alla som inte kan avancerad matematik. För Albert Einstein var detta alltför utmanande. Visserligen hade han själv bidragit till den nya fysiken med sina formler. Men att överge känt territorium känns otryggt.
”Gud spelar inte tärning”, försvarade sig Einstein när han ställdes inför den danske fysikern Niels Bohrs nya och utmanande uträkningar. Einstein ville se en matematisk lagbundenhet, ett kosmiskt urverk utan överraskningar där den ena händelsen följde på den andra. Med tiden har det dock visat sig att Gud spelar både tärning och bingolotto och att Bohr fick rätt.


Ur boken Det okända av Clas Svahn, kapitlet "Slumpens skördar".

Nu tror jag att Gud varken spelar tärning eller något annat, men däremot att det finns "något" som styr slumpen. Bohr ska också ha blivit mer och mer gudstroende, ju längre han kom i sin forskning. Den logiska positivismen, kanske främst företrädd av upplysningsfilosofen David Hume, med sin tro på att allt var lagbundet och att allt kan förklaras i matematiska formler fick sig en knäpp på näsan.

George Smoot, som 2006 fick nobelpriset i fysik för sin forskning kring universums uppkomst, talar om den kosmiska bakgrundsstrålningen som fingeravtryck från skaparen. Och Einstein menade att "den som ser naturens perfektion men inte tror på Gud, är en dåre".

söndag 2 augusti 2009

Förvånande?

Johan Wennström har skrivit en läsvärd artikel om positiv psykologi i dagens svd.

Jag tänkte hämta några citat från artikeln:

"Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga."

(...)

"Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."

Och Wennström avslutar med:

"Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.

Dessa dygder, som tar sig uttryck i goda personliga egenskaper, är vad som rustar oss för livet och hjälper oss mot det inre mörker som i värsta fall kan slå över i depression och andra psykiska sjukdomar. Människor som är hoppfulla, optimistiska och har en positiv syn på åldrandet tenderar dessutom att leva längre än cyniker och pessimister.


Också tron är en relevant dygd idag, men inte nödvändigtvis den gudliga tron. Snarare handlar det om att välja bort värdenihilismen och sedan tro på att livet har mening. Att vara ödmjuk inför att vi är små varelser men samtidigt våga hoppas att vår plats på jorden inte är resultatet av en slump bidrar, enligt den nya positiva psykologin, till högre tillfredsställelse i livet.


Dygder är ytterligare någonting som vi trodde att vi kunde leva utan. En gång uppfattades de som självklara inslag i det goda livet men i moderna tider har de förhånats och pekats ut som sociala konstruktioner.
Inget kan vara mer fel. Dygderna växte förmodligen fram evolutionärt för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen. Sedan dess har vårt behov av dygder, och de sociala institutioner som främjar dem, uppenbarligen förändrats mycket litet. Det lär oss de positiva psykologerna, och en söndag som idag kan det vara värt att lyssna.


Är någon förvånad (förutom ateister, feminister och liberaler, förstås)?
Att skriva så i en svensk dagstidning 2009 är som att svära i kyrkan, om man säger så.



Läs även Wennströms intervju med Thomas Gür.